Det är inte som jag inte orkar blogga utan mer att jag inte hinner och kan. För när jag väl haft tid har blogg.se varit nere. Så är det. Jobbat tolv dagar i streck, och tio timamr om dagen!

Timmarna, veckorna, månaderna, åren går bara fortare och fortare känns det som. Det är nästan exakt ett år sedan jag fick reda på att jag kommit in i Piteå. Innan dess hade jag ingen aning var jag skulle ta vägen i stort sett. Jag bara slet - som jag gör i dag. Jag visste knappt hur man kokade makaroner heller och i dag känner jag mig som en stenåldersmänniska jämfört med de som nyss tog studenten. Rätt konstigt. Man var ju ganska dum själv på den tiden.

Gymnasietiden var otroligt kul när man tänker efter. Å andra sidan var man nog ganska bortskämd också med gratis mat i skolan och där hemma, nåja, föräldrarna betalade ju , och dessutom inte särskilt mycket plugg. Nåja, den tiden är förbi och tiderna förändras.

Just det, tiderna förändras.

När ska man inse det? Jag undrar ens om det är något att vänta på att inse, det är bara att acceptera. Förändras man inte själv genom åren tror jag man blir en ganska grå och trist typ till slut.

Finns en låt som passar till alla tillfällen och synnerligen i dessa tider:

"When you walk through a storm hold your head up high
And don't be afraid of the dark.
At the end of a storm is a golden sky
And the sweet silver song of a lark.

Walk on through the wind,
Walk on through the rain,
Tho' your dreams be tossed and blown.

Walk on, walk on with hope in your heart
And you'll never walk alone,
You'll never, ever walk alone."